Bebis och magsjuka
I lördags åkte jag ju som sagt upp till Finspång och hälsade på min bror och hans tjejer. Okej det lät skumt, hans älskade och hans dotter låter bättre.
Det var en lååååååååååång lång resa i en stoor Jeep som hoppade och skumpade och gled lite på den hala vägen, det var rätt spännande, det ska jag erkänna. Jag gillar att åka snabbt, tycker det är väldigt väldigt roligt faktisk, tillräckligt roligt för att jag ska sitta och fnissa rent ut sagt. Men.. När en viss Olle, Daniels pappa, sätter på svensk reggae, då är det inte det minsta kul. En resa på fyra timmar, med tre tanter, dvs mamma och mina två mostrar och berget till Olle, och reggae. Det var ett sådant tillfälle man ville hugga av sig sin vänsta arm och slå sig själv med den.
Väl framme dog vi lite för bebisen, Evelina, var det absolut sötaste man kan tänka sig. Helt underbar. Jag vet inte om jag tog blicken från henne någon gång mer än när jag sov och när vi åt mat. Så liten var hon och man blir ju lite förundrad över själva tanken av att alla faktiskt varit så små. Och vilket vill-ha begär det kröp fram. Jisses.
Igår åkte vi hem, och ja... Det var samma visa på hemvägen. Reggae, halka, tjat.
Nu är det även såhär att alla har blivit magsjuka. Alla som varit hos Daniel. Alla utom jag.
Antingen är det mitt Kick-ass immunförsvar som gör sig hörd, eller så blir det som mamma säger - "Vänta du, på onsdag bor du på toa!" Vi får helt enkelt hålla tummarna, jag har ju så bra hållt mig ifrån magsjuka och allt vad det innebär i snart 20 år, nog ska jag klara av denna också!
Jag stod och lagade mat förut. Till mig själv då mamma inte har någon som helst matlust.
"Jag fryser" - jag
"Gjorde jag med till en början, du kommer bli magsjuk nu! hehehehehhehe"- mamma
Förstår inte om det är så att jag gjort henne illa på något sätt eftesom att hon faktiskt verkar önska att jag också fick det, eller om det är så att hon är sotis för att jag inte har det? Hm
Det var en lååååååååååång lång resa i en stoor Jeep som hoppade och skumpade och gled lite på den hala vägen, det var rätt spännande, det ska jag erkänna. Jag gillar att åka snabbt, tycker det är väldigt väldigt roligt faktisk, tillräckligt roligt för att jag ska sitta och fnissa rent ut sagt. Men.. När en viss Olle, Daniels pappa, sätter på svensk reggae, då är det inte det minsta kul. En resa på fyra timmar, med tre tanter, dvs mamma och mina två mostrar och berget till Olle, och reggae. Det var ett sådant tillfälle man ville hugga av sig sin vänsta arm och slå sig själv med den.
Väl framme dog vi lite för bebisen, Evelina, var det absolut sötaste man kan tänka sig. Helt underbar. Jag vet inte om jag tog blicken från henne någon gång mer än när jag sov och när vi åt mat. Så liten var hon och man blir ju lite förundrad över själva tanken av att alla faktiskt varit så små. Och vilket vill-ha begär det kröp fram. Jisses.
Igår åkte vi hem, och ja... Det var samma visa på hemvägen. Reggae, halka, tjat.
Nu är det även såhär att alla har blivit magsjuka. Alla som varit hos Daniel. Alla utom jag.
Antingen är det mitt Kick-ass immunförsvar som gör sig hörd, eller så blir det som mamma säger - "Vänta du, på onsdag bor du på toa!" Vi får helt enkelt hålla tummarna, jag har ju så bra hållt mig ifrån magsjuka och allt vad det innebär i snart 20 år, nog ska jag klara av denna också!
Jag stod och lagade mat förut. Till mig själv då mamma inte har någon som helst matlust.
"Jag fryser" - jag
"Gjorde jag med till en början, du kommer bli magsjuk nu! hehehehehhehe"- mamma
Förstår inte om det är så att jag gjort henne illa på något sätt eftesom att hon faktiskt verkar önska att jag också fick det, eller om det är så att hon är sotis för att jag inte har det? Hm
Kommentarer
Trackback
